Erik Pontopiddan

Erik Ludvigsen Pontoppidan var född i Århus den 24 augusti 1698, son till Ludvig Henriksen Pontoppidan (1648-1706) och Else Sophie Spend (1673-1707. Erik Pontoppidan avled i Köpenhamn den 20 december 1764. 

Erik Pontoppidan fick sin utbildning i Fredericia (1716–1718), varefter han var privatlärare i Norge, och studerade sedan i Holland, samt i London och Oxford, England. År 1721 blev han informator för Frederick Carl av Carlstein (senare hertigen av Plön), och två år senare morgonpredikant på slottet och eftermiddagspredikant i Nordborg. Från 1726 till 1734 var han pastor i Hagenberg, där han så skyddade pietisterna att han fann det nödvändigt att försvara sin kurs mot lutheranerna med Dialogus; oder Unterredung Severi, Sinceri, und Simplicis von der Religion und Reinheit der Lehre (1726) och Heller Glaubensspiegel (1727). Under samma period lade han grunden till sina senare topografiska och historiska verk i Memoria Hafniæ (1729); Theatrum Daniæ (1736); och Kurzgefasste Reformationshistorie der dänischen Kirche. 

Erik Pontoppidan blev senare pastor i Hillerød och slotspredikant i Frederiksborg (1734), dansk hovpredikant i Köpenhamn (1735), professor extraordinarius i teologi vid universitetet (1738), och medlem av missionsstyrelsen (1740). Under denna tid skrev han sitt Everriculum fermenti veteris (1736) och Böse Sprichwörter (1739). År 1736 blev Pontoppidan genom kungligt beslut ålagd att förbereda en förklaring av katekesen och en ny psalmbok, och genom dessa två verk — Wahrheit zur Gottesfurcht (1737) och Psalmboken (1740) — fick den pietistiska saken i Danmark kraftig hjälp. Han fortsatte också sina historiska undersökningar i sitt Marmora Danica (3 vol., 1739–1741; en samling av anmärkningsvärda epitafier och kyrkliga monument och sina okritiska Annales ecclesiæ Danicæ (4 vol., 1741–52). Han skrev också en roman, Menoza (3 vol., 1742–1743), en kritik av de religiösa förhållandena i Danmark och andra länder. 

År 1747 blev han utnämnd till biskop i Bergen, där han införde många utbildningsreformer och skrev Glossarium Norvagicum (1749) och Versuch einer natürlichen Geschichte Norwegens (Köpenhamn, 1752–1753). Medans hans pastorala brev delvis utgjorde grund för hans senare Collegium pastorale practicum (1757). Det motstånd som Pontoppidan väckte i Bergen tvingade honom dock att 1754 åka till Köpenhamn, där han året efter blev prokansler vid universitetet. Men alla hans planer i denna egenskap motarbetades av hans motståndare, och han sökte tröst i skrivande, vilket resulterade i hans Origines Hafnienses (1760) och de första två delarna av hans Den danske Atlas (1763–1767), av vilka de sista fem volymen redigerades postumt av Hans de Hofman. Pontoppidan var också aktiv som politisk ekonom, som redaktör för Danmarks og Norges ökonomiske Magazin (8 vol., 1757–1764). 

Gift 1:a 1723 med Francisca Toxverd (1702-1730). Inga barn i detta äktenskap.
Gift 2:a 1731 med Elina Danielsen (1712-1744). Barn: Christian Frederik Pontoppidan (1737-1816).
Gift 3:a 1745 med Johanne Marie de Hofman (1722-1809), dotter till Sören de Hofman. Barn:

1. Helena Sophia Pontoppidan (1745-1805), g.m. 1782 med Mattias Christensen.
2. Severin Pontoppidan (1746-1775).
3. Carl Pontoppidan (1748-1822), affärsman i Bergen, g.m. Susanne Kraft (1761-1841). 
4. Erica Pontoppidan (1750-1778), g.m. 1775 tullförvaltare Claus Bang.