Estavgaard

Den första kända ägaren av Estvadgaard var Erik Nielsen Gyldenstierne, som tillhörde en av dåtidens mest mäktiga danska adelsfamiljer. Medlemmar av släkten hade stor politisk makt under perioden och var dessutom mycket förmögna. Estvadgaard var då också bara en av släktens många gårdar, och efter Erik Nielsen Gyldenstiernes död före 1455 förblev Estvadgaard i släktens ägo fram till 1569. 

På grund av tidens arvsregler delades Estvadgaard – som så många andra gårdar – i mitten av 1400-talet mellan flera av familjemedlemmarna, men år 1569 köpte Peder Munk alla arvslodderna, och Estvadgaard blev åter samlad under en ägare. Peder Munk var en av tidens mest mäktiga adelsmän. År 1571 blev han medlem av riksrådet, och 1588 blev Munk en av de fyra adelsmän som deltog i den förmyndarregering som styrde Danmark tills Christian IV (1577–1648) blev myndig. Efter att Christian IV tog över regeringsmakten blev Munk 1596 utnämnd till riksmarsk, det vill säga Danmarks högste militära befälhavare. Vid sidan av sina politiska poster lyckades Munk öka Estvadgårds egendomar ganska betydligt. Peder Munk sålde dock gården 1614, och därmed mötte Estvadgaard tuffare tider.

Den nya ägaren av Estvadgaard var Jacob Lykke, men på grund av stora skulder blev hans tid som ägare kort. 1621 såldes Estvadgaard vidare till Johan Rantzau. Släkten Rantzau kom ursprungligen från Tyskland och ägde liksom Gyldenstiernerna stora gods. Johan Rantzaus efterkommande ägde gården fram till början av 1700-talet, men precis som det varit för Gyldenstiernerna var Estvadgård inte bland Rantzaus viktigaste herrgårdar. 1710 såldes därför gården vidare till Anders Peder Brønsdorph. Han kämpade också med ekonomiska problem och tvingades samma år pantsätta Estvadgård till Christine Glud.

När Christine Gluds son, Johan Severin Benzon, tog över Estvadgård 1726, var gården i dåligt skick. Johan Severin Benzon engagerade sig livligt i att återuppbygga Estvadgård och påbörjade byggandet av en ny huvudbyggnad. Benzon dog dock redan 1741, och hans änka, Frederikke Louise Glud, lät i sitt testamente upprätta Stiftelsen Estvadgård Kloster och överlämnade herrgården till denna stiftelse. Vid Frederikke Louise Gluds död 1745 gick huvudgården därför över till en stiftelse där adliga änkor och fröknar kunde få fritt boende och pension.