Havnø

Havnøs historia börjar i slutet medeltiden. Den delades ut från Visborggård genom en arvsfördelning. Den ansvarige var Jens Madsen Munk - en inflytelserik riddare och godshållare - som redan innan sin död hade delat upp sina gods mellan sina barn. Det var Munks dotter Eline Jensdatter och hennes man, Hans Lykke, som tog över Havnø år 1501. Trots Munks arvsfördelning hamnade Lykke i konflikt med ägaren av Visborggård om gränsen mellan de två herrgårdarnas områden. Konflikten fortsatte under kommande århundraden och ledde till rättegångar om markgränser och äganderätt. Hans Lykke efterlämnade år 1511 Havnø till sina söner, Peder och Erik Lykke. 

Peder Lykke, som var länsman under Christian II (1481-1559), var bland adelsmännen som 1523 skickade det så kallade uppsägningsbrevet till kungen, där adelsmännen sade upp sin trohetsed. När Skipper Clement, som ville återinsätta Christian II som kung, startade ett bondeuppror i Aalborg, tvingades Peder Lykke, som högste befälhavare på Aalborghus, ge upp slottet utan strid. Lykke ägde flera större gods, och hans koppling till Havnø var därför begränsad.

Efter Peder Lykkes död tog hans brorson, Hans Lykke, över Havnø. Efter hans död 1533 ägde hans änka Johanne Nielsdatter Rotfeld gården i nästan 25 år. Hon bosatte sig – liksom sonen, som också ärvde Havnø – på godset Eskjær, men verkade tydligen vara väldigt intresserad av Havnøs drift. I alla fall genomfördes under hennes tid flera rättsprocesser som rörde Havnø och godsets verksamhet.

Efter flera ägarbyten köpte den dåvarande ägaren av Visborggaard, Enevold Seefeld, Havnø år 1621. Därefter blev Havnø under Visborggaards birk, det vill säga Havnø blev en del av den självständiga och oberoende rättskrets som denna gård utgjorde. Sonen Peder Seefeld, som var gift med Margrethe Rosenkrantz, tog över Havnø år 1668. Under hans tid skickades flera jordeböcker in till regeringen, där Havnøs huvudgårds skattesats uppgavs till 65,5 tunnland hartkorn. Havnø var alltså en relativt stor herrgård, eftersom en genomsnittlig huvudgård vid denna tid omfattade ungefär 42 tunnland hartkorn. Trots gårdens storlek hade Seefeldt ekonomiska problem. Krig och en växande skuld gjorde att han 1663 fick ett kungligt tillstånd att avyttra gårdens egendom, vilket han dock i stor utsträckning försökte undvika.

År 1672 tog Seefeldts svägerska, Vibeke Rosenkrantz, över Havnø. Hon sålde 1675 Havnø till Niels Benzon som kort därefter vidareförsålde till sin bror Peder Benzon. Peder Benzon, som 1679 adlades av Christian V (1646–99), bosatte sig permanent på Havnø. Som en del av Christian V:s matrikel från 1688, där alla gårdar i landet värderades för att fastställa ett skattegrundlag, värderades Havnø till 51 tdr. hartkorn. De många ägarbytena och den begynnande avyttringen av indelningsgods hade alltså reducerat gårdens jordinnehav avsevärt. År 1718 tog Severin Benzon över Havnø - samma år gifte han sig med ägaren av Visborggaard, Anne Kjærulf. Benzon ville utöka jordinnehavet, men hans ekonomi tillät det inte. Hans död 1726 räddade honom därmed från konkursens rand. Enkan Anne Kjærulf avsade sig Benzons arv och skulder, och Havnø auktionerades bort till Friedrich von Arenstorff 1729.  Under Arenstorffs son och barnbarn, Andreas och Friedrich von Arenstorff, genomgick Havnøs byggnader en större förbättring, där nya stallbyggnader och en ny huvudbyggnad uppfördes. Efter flera ägarbyten köpte Havnøs arrendator, Christen Juul Kjeldsen, och hans svåger Christen Dinesen gården 1816. Kjeldsen blev ensam ägare 1842, och några år senare påbörjade han ännu en restaurering av Havnøs byggnader. Han dog 1867, men redan 1863 hade hans son, Jens Kjeldsen, fått köpebrev på gården. Jens Kjeldsen ägde gården fram till sin död 1903, och efteråt överlät hans änka 1905 Havnø till sin svärson, konstnären Sven Schou.

Knud Juel, som hade en betydande roll vid hovet som hovjägmästare och kammarherre, ägde Havnø från 1927. Han överlät Havnø till sin systerson, godsägaren Carl Lüttichau, 1962. Havnø ägs 2021 av Manon Lüttichau Blou.