Randers

Randers är en stad som är Danmarks sjätte största tätort. Staden ligger på Jyllands östkust vid Gudenåns mynning i Randersfjorden. Den utgör centralort i Randers kommun. Randers grundades under 1000-talet men det finns även äldre fynd från vikingatiden. Knut den helige präglade mynt i staden och år 1086 utbröt ett uppror mot honom i Randers. 1302 fick staden sina stadsprivilegier.

Under medeltiden var staden omgiven av en mur. Av denna mur finns inga spår kvar men gatunamn som Østervold, Nørreport, Vestervold, Lille Voldgade och andra namn visar var den gick. Under 1200-talet brann staden ned tre gånger, bland annat år 1246 när den brändes ned av Abel av Danmarks trupper i inbördeskriget mot Erik Plogpenning. Vid en av gatorna i centrum ligger ett hus där den danske adelsmannen Niels Ebbesen enligt legenden dödade greve Gerhard III den 1 april 1340 under den tid när Danmark saknade kung (1332-1340) och hela landet var pantsatt till tyska adelsmän. Ebbesen dödades i ett slag nära Skanderborgs slott i december 1340. Idag finns en staty, rest 1882, av Ebbesen framför Randers' rådhus. När Valdemar Atterdag åter kunde samla riket 1350 blev staden ytterligare befäst och benämndes ofta Randersborg. Den missnöjda adeln kunde dock erövra staden 1357 men 1359 slog Valdemar tillbaka. 1534 utbröt ett bondeuppror under ledning av Skipper Clement. Bönderna försökte inta staden men blev tillbakaslagna. Under Kristian III:s tid anlades en vallgrav runt hela staden. Efter reformation blev det tidigare gråbrödraklostret ombyggt till residens till drottning Dorothea och bytte namn till Dronningborg slott. Dronningborg revs 1721.

År 1752 flyttade två judar till staden, Jacob Wullf och Nathan Hartvig. I mitten av 1800-talet bodde 200 judar i staden och de hade egen synagoga. Därefter inleddes en nedgång genom integration eller avflyttning till Köpenhamn. Till slut fanns det inte tillräckligt många judiska män för att fira sabbat och 1937 revs synagogan. Kvar finns dock den judiska begravningsplatsen.